King Grisamo

King Grisamo talar om våren

2005-04-08T10:34:00.000-07:00

Våren klyver själen i två delar. En dröjer sig lidande kvar hos den vittrande vintern, en dansar ystert ljuset och grönskan till mötes. En räds omvälvningens tid och står skräckslagen inför grönskans och smältvattnens bisarra skådespel.
Denna min själ, som snart ska dö, har helt och fullt förlikat sig med vintern, med isen och mörkret och betraktar ömt snön i dess olika skapnader. Han älskar det lätta pudret som är som florsocker av is. Älskar - trots att den förebådar våren - den tunga snö som faller under mildvädersdagar, då snökristallerna under sin ensamma färd från himlens höjd tröttnat på sin kalla ensamhet och slagit sig samman i stora, långsamt dalande flingor av flingor. Han älskar de nakna träden som bidar sin tid och till synes döda trotsar döden.
Min andra själ ler mot det annalkande ljuset och spränger sig själv. Yrvaket rusig och fullständigt galen raserar han de transparenta väggarna i det isägg vari han hållts fången. Han älskar solen som målar världen i nya färger och de varma strålarna som punkterar min hud och rör vid mitt hjärta, min själs boning.
Därför säger jag att det är något hjärtskärande med våren.

Första töcknet

2005-04-06T10:30:00.000-07:00

Saften från blomstjälkarna rann fortfarande utmed hakan på mig när jag kände hur jag långsamt, långsamt lättade från marken och steg till väders som en ballong.
Inte nog med det; det blev ljust också, och ljuset tycktes utgå från min egen person.
Jag var en mild och godlynt sol som saktmodigt hävde mig upp på himlavalvet. Den gyllene grisen, kingen - King Grisamo.
Under den alltigenom angenäma ascendansen sjöng jag tyst en liten melodi för mig själv och vaggade på mina skära höfter i en, som jag uppfattade det, himmelsk dans. En gudomlig grisrumba bland molnen.
Terrängen låg så långt nedanför mig att den inte längre kunde anas, natthimlen hade retirerat för mitt ljus och stjärnorna förbleknat. Jag var ensam i ett allt omfamnande ljusklot, ett ägg där jag i fullständig förnöjdhet ruvade på mig själv.
Plötsligt hade jag slutat stiga - eller falla, vilketdera det nu var - och jag kände hur mitt ljusklot löstes upp och uppgick i ett mycket större och mindre intensivt bländande sken. Ljuset hade tagit fast form och jag befann mig nu i en lång korridor av kristall.
Där fanns inga dofter, men heller inget att göra annat än att följa korridoren. Jag traskade långsamt fram, och om jag hade känt mig stor då jag gnolande föll ur himlen kände jag mig nu liten och eländig som en småkulting utan syskon och utan spene att suga på.
Ljuset syntes mig kallt och påträngande, inte varmt omslutande och vänligt. Det var då jag lärde mig att det finns två sorters ljus.
Efter ett tag svängde korridoren av åt höger och där övergick den omsider i en prunkande trädgård, en park med porlande bäckar, saftigt gräs, buskar och blomstrande träd. Endast fläckvis stack kristallen upp ur jorden som fläckar av kvardröjande snö.
Med grönskan kom också dofterna - feta, tunga, berusande jorddofter, skarpa kryddörtsdofter med små knivar i händerna som stridslystet och retsamt studsade mot näsväggarna, dofter av tusen blommor, dofter av gräs, löv, svamp och lera. Försvinnande dofter av tid och vind.
Nu var jag glad igen! Den ynkedom som tidigare tagit min själ i besittning rann av mig som smältvatten nedför bergssidorna om våren; jag satte trynet till marken, prövade greppet med klövarna och satte iväg. Jag plöjde och bökade som besatt, men lyckan blev inte långvarig.
Ett spetsigt stycke kristall, dolt under förrädiska blommor, skar mig illa i vänster näsborre. Jag gav upp ett skri av smärta och förtvivlan - utan förvarning fann jag mig nu tillbakakastad till det ömkliga tillstånd jag befunnit mig i tidigare. Blod droppade ur mitt tryne.
Kristallklipporna började resa sig ur den grönskande jorden, blommorna vissnade, bladen föll från träden. Världen blev brunare mellan kristallen, som lyste lika likgiltigt vit som förut, och en doft av träck, förruttnelse och död utan löfte om återuppståndelse stack i mina livrädda små näsborrar.
Bakom en vittrande trädstam tyckte jag mig skymta något rött, samtidigt som mina känsliga öron uppfattade ett lågmält sorl som av röster. Med förtvivlans hopp sprang jag ditåt med försiktiga steg, rädd att sätta klövarna i marken, rädd att lyfta dem.
Väl där fann jag intet, men hörde ett hånfullt klingande skratt en bit därifrån. Ett skratt som föll som krossat glas mot den liknöjda kristallen.
Jag var tillintetgjord. Ångesten grep hårdare om mitt grishjärta med sin vita, kalla hand. Snart skulle det brista, snart skulle Grisamos saga vara all.
Det var då visade hon sig. So.
Hon stod väldig och vacker utom räckhåll med ett fång gula blommor mellan framklövarna. Och hon slog ut med frambenen så blommorna föll till marken. Eller rättare sagt borde fallit till marken.
I själva verket föll de rakt mot mig, som en flock smörgula fjärilar. Som ett stim simmande äggulor. De sköljde över mig som en välsignelse och tvingade kristallhanden att släppa taget om mitt sargade hjärta.
Jag slöt ögonen och lutade mig tillbaka i ett saliggörande, helande mörker. Tårarna snubblade ur mina ögon och föll över mina branta kinder och jag sjönk allt djupare in i sällhet tills jag kände fast mark under mina fötter igen.
När jag slog upp ögonen befann jag mig återigen i gläntan där jag stångat påven i bitar. Jag var omtumlad, märkt av den gränslösa sorgen men outsägligt lycklig över att vara vid liv.
Så fick jag syn på Kejsaren, ruskade på mig och återvände till verkligheten.

Grisrusning

2005-04-05T10:23:00.000-07:00

Kejsaren knep åt med sina labbliknande vingar om min feta grisnacke och gjorde sitt bästa för att sparka mig i sidorna med sina platta små fötter. Nu behövde jag knappast manas på för att få upp farten - vilket var tur, eftersom kejsarens cowboymanöver var fullständigt verkningslös. I själva verket hade jag redan satt iväg i vidunderliga språng.
Mina klövar slog en vanvettig kadrilj mot Terrängens stampade jordgolv. Runtomkring oss virvlade världen förbi, osynlig och mörk. Terrängens invånare, som kommit fram ur sina gömslen för att titta, syntes för oss som flyktigt förbiflimrande ljuspunkter.
Då och då krockade jag med en trädstam, som vältes över ända med ett brak och rykande flisor, eller sprang jag rakt ut i en sjö vars fridfulla yta splittrades under mina skoningslösa klövar - min fart var så hög att jag inte hann sjunka djupare än till knäna innnan jag var över.
Kejsaren kved av förtjusning från första början, men vid det laget då till och med jag började bli mör i bena var han spyfärdig sedan länge. Jag, i min uppjagade enfald, hade inte märkt något.
Kejsaren kanade ned på marken och föll ihop i en lealös, hulkande hög. Själv skrapade jag förläget i marken en stund innan jag pietetsfullt avlägsnade mig och ställde mig att beta och småböka en bit bort.
Efter några minuter hade kejsaren återfått sin friska färg och sin vigör. Han vaggade fram till mig och drog mig spefullt mästrande i örat och knorren, småskrockandes.
Jag höll god min och spelade skamsen och ångerfull - i själva verket var jag omåttligt stolt över att ha bjudit självaste kejsaren på en sådan rusning. Mitt ego var som en jäsande deg och uppenbarligen var bunken för liten för kejsaren märkte hur det pyste ur öron, näsa och mun på mig och for ut i vildsinta, flaxiga slagserier som träffade rappt och precist, men inte särskilt hårt. Mest var det uppfriskande, som en kall avrivning.

Kejsaren kom

2005-04-04T17:21:00.000-07:00

När jag steg ned från himlen var det i det närmaste helt mörkt. Platsen där jag bökat runt bland påveblomstren såg öde och förhärjad ut och jag fick en liten, liten klump i magen. Men Terrängen är en sällsam plats och jag återfick snart mitt mod och den vilda, leriga styrka jag förvärvat tidigare på kvällen under mitt helbrägdagörande gyttjebad.
Terrängen är mörk om natten som de flesta platser, mörkare rentav eftersom det inte finns vare sig elektricitet eller gaslyktor, men dess invånare ser man alltid tydligt så länge de inte gömmer sig bakom trädstammar eller annan bråte som står i vägen för en vilt framfarande King.
Nu var det en av pingvinerna som kom nedklättrande för ett träd, uppenbarligen med sikte på mig, och upplyst inifrån av ett milt ljus som inte sträckte sig längre än till spetsen på hans näbb.
Lite nervös blev jag nog, men jag fann mig snabbt och snyggade till mig genom att kratsa bort lite lera från bålen, snyta mig, fladdra med öronen och sträcka ut knorren. Så gjorde jag ett vansinneshopp och gick pingvinen, som nu värdigt stegade fram mot mig över gläntan, till mötes.
Han såg bistert på mig och jag knep ihop ögonen lite grann men höll ändå blicken stadigt fast och huvudet högt som det anstår en King.
- Grisamo, din pig! sa pingvinen
- Ja?
- Satans odåga, vad har du ställt till med?
Jag reste mig i min fulla längd, klapprade med klövarna, gjorde honnör och berättade allt vad jag gjort i hans Terräng, samt hur jag hamnade där.
Pingvinen borrade ögonen i mig igen men jag borrade tillbaka och så började vi skratta båda två. Pingvinen har, sin diminutiva kroppshydda till trots, ett mycket dovt men ändå klangfullt skratt medan jag - som ändå har en ganska imponerande fargaltsrondör - skrattar tjutskrikigt och gällt. I ärlighetens namn är mitt skratt ganska svårt att stå ut med, särskilt när jag har det riktigt roligt, och det dröjde inte länge förrän kottarna började smattra mot min hud. De kom från alla håll och ingenstans hade jag att gömma mig heller, varför jag höll för gott att sluta skratta. Jag slutade skratta. Det sved i skinnet.
Från trädtopparna hördes ett tyst, strilande fniss som snart växte till en sannskyldig fnitterkakafoni.
Till en början brann vreden med klar låga i mitt bröst, men ingen kan bevara sin vrede någon längre stund i Terrängen, även om somliga pingviner är mycket bra på att låtsas vara arga. Trots att var och en av alla de kottar som så försmädligt mörat upp min hud just i det ögonblick de träffade mig hade tänt en vredesgnista i min kungliga lekamen kunde jag nu alltså inte annat än fånle åt hela saken.
Det var nu heller inte långt kvar till festens början, vilket gjorde sitt till för att i rappet återge mig mitt goda humör.
Den kejserliga lilla pingvinen med tordönsstämman knackade mig lätt på skuldran med en vackert snidad spira i eneträ och ditlimmade filigranarbeten, varpå jag föll på knä och han kavade sig upp på min rygg.
Kejsaren bubblade av återhållen glädje och till slut skakade han så kraftigt att han var nära att falla till marken. Trädtopparnas fnittertippor höll andan. Status quo kunde inte bestå.
- Är du redo för en grisrusch? frågade jag.
Vid detta uppgav Kejsaren ett så ofantligt rodeoskrik att fnittertipporna, som också tänkt skrika, satte andan i halsen och föll från träden som övermogna plommon. När de slog i marken gav de ifrån sig ett ljud som liknade en kort trombonstöt.
Överallt föll de och Terrängen genljöd av deras bisarra fanfar då jag skrapade ett par gånger i marken för att få riktigt fäste inför starten och sedan bar det iväg.
Jag var i bästa tänkbara form efter mitt storslagna bad och min sagolika måltid tidigare och kunde därför bjuda Kejsaren på en rusning han sent skulle glömma.

Påven

2005-04-04T12:59:00.000-07:00

I Terrängen mötte jag påven. Han är död nu, men i Terrängen var han fortfarande levande. Han log som en salig och sträckte fram sin hand mot mig. Han såg mycket vänlig ut.
- Goddag, mitt namn är Karol, Karol Wojtyla, sade påven.
Men han var gjord av glas och jag stångade honom mot en tall och ett flyttblock så han gick i tusen sinom tusen bitar.
Skärvorna gnistrade i det sneda solljuset där de singlade genom luften, men när de tog mark försvann de. Där varje skärva landat växte en gul blomma upp, omedelbart, som om den funnits där åtminstone en vecka.
Jag borrade trynet i marken och bökade som en besatt tills alla blommor plöjts ur jorden. Då skrapade jag ihop dem med mina klövar, satte mig tungt på gumpen nästan som en människa och började sätta i mig blomstren, som jag i hast döpt till Påvens tårar.
Blommorna smälte mot tungan och förvandlades till finaste frömjöl. Stjälkarna var friska och saftiga, smaken var söt med en viss kärvhet i eftersmaken och den förflyttade mig till världar ovan molnen varom jag skall berätta senare. Vidunderliga saker inträffade under dessa resor.

Vilda nätter

2005-04-04T12:06:00.000-07:00

I förrgår natt inledde jag mina vilda nätter med att sänka mina klövar i sval, fuktig gyttja. De rysningar av välbehag som genomfor min kropp var starkare än något jag tidigare känt, och snart fann jag mig alldeles nedvältrad i den underbara dyn med bara trynet och ansiktet med mina illistigt plirande ögon ovanför gyttjeytan.
Min kropp riste och krängde som en harpunerad val - vad jag upplevde var inget mindre än fullständig och total extas.
Katterna betraktade det hela med avmätt förvåning och, skulle jag tro, en smula förakt.
Egentligen kan jag inte klandra dem, ändå övermannades jag med ens av en obetvinglig lust att sätta efter dem och klafsa lera i pälsen på de små liven. Jag var som en rasande furie, besatt av urgrisens makalösa vildsinthet.
Någon katt fick jag naturligtvis inte tag i och tur var väl det - de satt uppflugna på sina sittpinnar innan jag visste ordet av. Spinnande slickade de sig om tassarna och kisade retfullt mot mig med sina gröna ögon. Deras överlägsenhet var så slående att den borde golvat mig, men ruset var för starkt och istället sprang jag i full karriär rakt in i den sägenomsusade Terrängen.
Så inledde jag mina vilda nätter.

Alliluja!

2005-04-04T11:27:00.000-07:00

Hjärtligt välkomna skall ni vara till min, King Grisamos, egen blog.
Här kommer ni att kunna följa mina färder genom de sju töcknen, mina lätt oroväckande men nervkittlande möten med de pillimariskt gåtfulla Trebarn och mitt än så länge tröstlösa sökande efter So.
Katterna är också med.
Än en gång - hjärtligt, hjärtligt välkomna!